Tracks
1. Deep Down (There’s A Price For Love)
2. Philadelphia
3. Dreamer
4. Love Is Blue
5. Where Do We Go From here?
6. Cry
7. Best Days Of Our Lives
8. Heartbreak Town
9. Nuremberg
10. Forgotten Heroes
Band:
Tony Mills – vocals
Gareth David Moon – keyboards/vocals
Christopher Gould – guitars
Gareth Vanstone – bass/vocals
Roy Millward – drums/percussion
Discography:
A Touch Of Heaven (2010)
Guests:
Info
Sheena Sear - producer
Released 2011-08-26
Reviewed 2011-08-15
Serpentine spelar i genren som kallas AOR med en stil som involverar väldigt mycket keyboards, musiken känns dominerad av Mills röst och låtarna är uppbyggda enligt klassisk AOR-mall, med mycket melodi, glasklar produktion och refränger som lätt skall sätta sig i lyssnarens medvetande, medryckande skulle man kunna säga om det. På detta album har bandet placerat närmare femtiofyra minuter musik och tio spår.
Albumtiteln är något jag inte riktigt tycker passar in, albumet känns inte riktigt som att det tittar på den moderna teveeran, och det känns lite som spåret Widescreen av Xandria om jag ska vara ärlig, ett musikaliskt märkligt val helt enkelt. När jag ändå är inte på det negativa kan jag också konstatera att albumet är för långt, femtiotre minuter är för mycket med tanke på att mycket av materialet känns en aning sömnigt och idéfattigt, ganska medelmåttigt om jag ska vara ärlig. Tony Mills är en ganska bra sångare men ibland på detta album känns han en aning vilsen, som att hans musikaliska kompass visar honom i fel riktning och han snubblar ner i en ormgrop och sjunger med kobror biter honom i örat.
Det negativa ska dock tas lite grann för vad det är, en titel är bara en liten del av helheten, längden en annan del och så vidare. Jag tycker att i sina bästa stunder är detta album fantastiskt men det är mer att de blixtrar till än att hålla en jämn bra nivå. Spår två Philadelphia, den lugna vackra Love is Blue och avslutande Forgotten Heroes är vad som håller mig vaken när jag lyssnar på Serpentine. Det senaste var kanske lite hårt sagt men i vissa lägen känns det så även om materialet på resten av albumet är helt okej, problemet är bara att hela genren, alla musik i densamma är helt okej så ett sådant omdöme betyder att musiken är alldaglig och inte speciellt engagerande.
”Kill your darlings” är ett uttryck som används när man ska sätta samman olika material till en helhet, det är något Serpentine inte har varit speciellt flitiga med att göra, ”less is more” är ett annat uttryck som används för nästan samma sak, jag tycker inte det känns som att Serpentine anammat något av detta och det fungerar destruktivt för albumet i slutänden. Ett spår som Where Do We Go From Here skulle säkert lyfta i ett mindre sällskap men nu känns det mest som ett avslaget och trött spår mitt i ett långt album. Detsamma gäller spår sju och åtta också, helt okej spår men dom känns trötta och som spår att hoppa över om det inte gällde en recension.
Kort sagt tycker jag att Serpentine blixtrar till här och där på albumet men i övrigt känns Living and Dying in High Definition lika innehålls- och idéfattig som filmen Avatar som i likhet med Serpentine är en snyggt förpackad kopia av sådant vi stiftat bekantskap med många gånger tidigare. Om du gillar AOR och måste ha allt i genren kan jag rekommendera detta, annars kanske du ska använda en tjänst där du kan köpa musikfiler och köpa de spår jag rekommenderat, om du vill ha ett par spår till kan du fylla ut med öppningsspåret och spår sex Cry.
HHHHHHH
